Det vi inte kan säga

”Vi har ärvt ett språk. Vi bär det, ibland utan att förstå vad vi säger.

I verket vänder vi oss till en röst som formulerar ansvar, stillhet och närvaro långt före vår tid – men kanske för vår tid. Vi skriver för att minnas det vi redan vet – att varje handling är en del av något större än oss själva.

Texten rör sig inte. Den väntar. Den håller kvar det som rör sig i oss. Kanske är den ett spår, ett eko, ett motstånd.

Det gemensamma är inte något vi väljer – det är något vi redan befinner oss i. Omsorgen ligger i uppmärksamheten. Ansvar i att inte vända sig bort.”